Hål i huvudet?
När jag är hungrig blir jag som ett litet barn.
När jag inte fått träna så blir jag helt galen.
Om du plussar ihop dessa två så har du den trevliga killen som mötte Johanna i dörren i dag.
Jag hade planerat allt in i minsta detalj - hur jag skulle ta en löptur i solnedgång för att vi sen skulle äta en god gemensam middag.
Sen leka med barnen- jag skulle inte som vanligt behöva resa mej och säga att jag skulle iväg och träna.
Nu går det inte alltid som man tänkt sig.
Då har man två val:
Antingen så beter man sig som den 33 åring man är och ställer om sig efter saker som ingen rår för.
Eller så blir man som jag blev idag som ringer å skäller som en terrier och skickar löjliga sms.
Helt otroligt.
Det är som att jag går ur min egen kropp.
Ibland känns det som att träningen gör att jag mår så bra att kroppen blir tokig när den inte får den..lite som en drog.
Jag drog ut på min tänkta löprunda men skämdes varje steg.
(det blev många då jag körde 12 km)
När jag kom in så bad jag så mycket om ursäkt för att denna sitation blivit mej övermäktig.
Tur att man har en livskamrat som känner en väl... och har ett stort hjärta ..tack för det!
Tjing