Dagen efter igen...
Kroppen är sarjad.
Men en liten glöd har endå börja pyra.
En revanch göld.
Jag funkar så.
Inte ska min första mara bli min enda.
Tack vare peppande omgivning ( tack till alla som peppat och hejat!)
Det är ni som driver mej.
Otroligt hur viktigt det är med alla som är omkring en för det mentala i sport.
Att heja på rätt sätt är en konst.
Men ett snällt leende räcker otroligt långt.
Närvaro är även det tecken på en support som man mår bra av.
Min nya löpar vän Robert har nu föreslagit att vi ska springa Stockholm marathon.
Jag har tackat ja.
Så nästa tävling blir 1 juni.
Jag lovade mig själv mellan 25 km 35 km att detta var sista gången.
Dålig på att hålla löften till mej själv.
Nu är det bara köra igång,
Här kommer det jag slarvat med till denna gång.
Nu ska vi på bio med knotorna.
Trevlig söndag!