simmacyklaspringfort

Race rapport KMD Ironman 2014.

 

Då var det dags för dagen jag fasat och längtat efter.

Det var slutet på en trumvirvel som varat i en hel sommar.

Frågan: Hur känns det inför tävlingen skulle nu få ett svar.

 

På morgonen så började jag med att gå upp kl 04:30.

 

Frukost på hotellrummet, smörja in mej med vaselin och gå igenom de sista utrustningsdelarna.

Kändes skönt att äntligen skulle det bli av.

Nu gäller det.

Du mår bra, du är stark... mata huvet med positiva tankar.

Tömma på dåliga tankar ....

Taxin till start är snart här.

Plötsligt står man där vid uppvärmning simning.

Det känns bra att kliva i och ta några armtag.

Starten känns magnefik, 500 startade i min åldersgrupp.

Pang! starten går ... jag går mot vattnet, startar lungt, hittar rytm och vattenläge, inte knuffas och bufflas.

Simningen flyter på och jagar bojar och broar, blir omsimmad men jobbar på i konstant tempo. 

Känner hur mössan glider upp mer och mer.... 

Vågar inte ändra på den nu vill inte få in vatten under glasögonen.

Mot slutet så käner jag hur mössan sitter väldigt löst, jag sliter av den och stoppar den i bröstet på våtdräkten.

Den vill jag ha kvar.

500 meter till land,,,,

Du är framme!

 

1.27 simmtid.

 

Trångt i växlingsområdet, jag byter om stående vid ett stängsel.

Lite yr men det går hyfsat snabbt.

 

Hittar cykeln och passar på att kissa.

Ut på 18 mil cykel.

Samma sak här, hitta ditt tempo, håll låg puls, ät mycket.

Dessa saker ekar i huvet.

Spara benen.

Ät mycket.

Blir omkörd mycket.

Rör mej inte i ryggen, det här är mitt lopp och dom kör deras.

Vi första vätskekontroll så tar jag en banan och vatten.

 

Första varvet är behaglig cykling och allt flyter på fint, jag njuter av att allt går enligt plan.

Blir lite illamående för att jag äter lite väl mycket.

Har testat high5 barsen, dom smakar otroligt dåligt.

Håller mig till banan, gel och vatten varv två tänker jag.

Piggnar till när det verkar vara ca 4,5 mil kvar, trycker på lite extra och plockar lite placeringar.

Stärker min självkänsla..

Plötsligt kommer ett skyfall.

Kallt regn... publiken avtar och en oro över hur detta kommer påverka mig kommer krypande.

 

2 mil kvar.

Nu är jag hemma tänker man, men dom sista två känns som fyra.

Jag glömmer min energiplan för en stund. 

Snart växling ändå.

Panik, trycker en high5 gel som smakar även den sämre och sämre för varje en.

 

Funktionären tar min cykel.

Byte till löpning går undan.

Ut på löpning.

Det känns fantastsikt, benen svarar och pulsen är låg.

Springer om många.

Ska jag få må så här bra? tänker jag....

Tar en snabb kopp vatten första kontrollen.

Springer vidare -fin löpbana!

Vilken stämning!

Publiken är så nära!

 

4 km PANG!

Yrsel, illlamående ...måste stanna .... går, vacklar ,,,,

Mår som första gången man fick magsjuka ...

Känner mig liten.

Pappas ord och förmaningar kommer nära.

- Bryt om du känner att det är fara för din hälsa....

Yrsel? vad var det då kroppen ville ha, tänker jag.

Vatten! 

Cola!

Salt!

 

Stannar vid nästa aidstation, tankar två koppar vatten och cola samt salta kex.

En kille håller upp en skylt framför mig.

-Quitting is not an option.

 

Det är klart att det inte är!

Jag ska forsätta.

Det har känts bra till nu, det är nu kampen börjar.

Går i alla kontroller, springer mellan eller joggar.

Benen känns bra.

Vid 12 km så kommer nästa krämpa.

Magen gör protest- nu börjar toabesök vid varje aidstation.

Samma sak hela tiden- dricka vatten -dricka cola -gå på toa.

Det går sakta nu.

Magen är i kaos.

Jag blir förbannad.

Hur ska man kunna träna inför det här?

Magen går ju inte att träna.

Det känns förnedrande att behöva leta toalett varje varv.

Vara orolig att inte hinna fram.

Vissa toaletter är helt nerspydda.

Då kommer ljuset tillbaka, på en gräsplätt har någon tömt sitt energiföråd innan mål - 4 st enervit gel ligger helt orörda... det är den gel som jag tränat på.

Jag kastar mej över dem och äter en på en gång.

Stoppar resten på mej och forsätter min resa.

Det börjar mörkna och det blir glesare mellan löparna.

Servisen vid stationer börjar avta.

 

Jag tänkte mig inte att jag skulle vara dom som var ute när det var mörkt.

Helt plöstligt är det sista varvet.

Säga hej då till varje aidstaion känns skönt.

Jag kommer att gå i mål.

Tänker på barnen och Johanna... nu vill jag hem!

Ska aldrig mer göra detta- ekar i mitt huvud .... blir trygg i tanken att det snart är över.

Dags för sista toabesök, springer om några.

In på en toa, helt mörkt, skakande får jag av mig dräkten sätter mig ner och rakt i en nerspydd toa.

Så klart ska man här 600 meter från mål bli helt förnedrad.

Reser mej, drar på mig dräkten och spritar armar och händer noga.

Spelar ingen roll, luktar nerspydd ändå.

Står ut och springer mot mål.

Speakerns röst kommer närmare, plötslig är den nära.

Det blir ljust och mjukt under fötterna.

Målraka.

-Come on Dan! Raise your hands!!! säger han

-Dan from Sweden!!!!

-You are an IRONMAN!!!

 

I mål på 14 timmar och 34 minuter.

Glädje och lycka men även svårt att ta in att det är över....

Jo jag är en Iron man nu....

Björn från klubben möter mig det känns skönt att se honom.

Han leder mig mot duschar och mat.

Vi pratar och jag är besviken, han tröstar och säger:

- Vänta två veckor med att säga ifall detta var din sista Ironman..

 

Dusch och mat är magiskt - bröd har alldrig varit godare.

 

Jag kan skratta igen.

Jag kan le igen.

Jag är en Ironman.