Flyttkartonger och Race rapport.
Vi håller på att flytta.
Inte så långt utan till Taveliden.
Jag skulle aldrig kunna lämna tomtebo området.
Mitt liv är nu fyllt av måsten i form av att packa och stuva.
Vi ska även gifta oss jag och Johanna.
Detta medför att lite planeringstid och pyssel ska skötas även där.
Detta är väl mina bleka förklaringar varför jag dröjt med en Race rapport från Halmstad.
Men här kommer den!
Gänget som åkte ner till Halmstad var barnen , johanna och Johannas pappa och bror.
Roligt att så många vill följa med och heja och stödja mig i mina mål och tävlingar!
Det krävs tålamod av dessa medpassagerare när man är nervös och stressig inför en tävling.
Men när kl var 22.30 dagen innan låg alla och sussade sött i vårt rum.
Utom jag.
Jag kunde helt enkelt inte sova.
Vid kl 01.20 tror jag att jag lyckades.
Kl 05.30 ringde då mobilen och jag knatade i väg till frukost.
Efter det så började jag att ta mig i väg för att checka in cykel så att dagens äventyr skulle kunna börja.
Man märker skillnader på stora och medelstora tävlingar.
Här lämnades man med rätt mycket frågor.
Det var inte dåligt arrangerat utan man skulle förstå mycket själv.
Som tur är jag frågvis så jag listade ut att man skulle för egen maskin ta sig till simstarten genom att gå hela sträckan efter kanalen.
Psykiskt tufft när få en känsla av hur långt man ska simma sen...
Väl vid simstarten var jag sjukt nervös.
Skulle jag få lämna mina kläder på någon vagn? Hur checkar jag in?
Det var inga funktionärer på plats....
Men ett tag innan start så kom allt på plats.
Jag hoppade i vattnet i god tid.
Tyvärr gjorde inte alla det.
Starten blev försenad med 10 min.
Väl när starten gått så fick jag inte in lunken i simningen ingen rytm alls.
Jag var helt besatt av hur långt det var.
Dåliga tankar nötte på.
Var jag trött ??
Sliten?
Till slut upptäcker jag känner ena foten håller på att få senadrag.
Panik.
Vad gör jag då?
Lugnar mej och slår av på takten.
Mys-simmar och foten mjuknar upp.
Helt plötsligt ser jag en gul boj.
Va är vi framme?
Nej här går starten för sprint 750 meter kvar.... Men det är ju inte så långt.
Pang! jag sätter fart.
38 minuter simning det är jag väldigt nöjd med.
Johannas pappa möter mig vid simmväxlingen.
Hejar.
Det värmer så!
Upp på cykeln.
Ut genom stan går bra.
Första backen känns ok.
Bra puls.
Men det är otroligt blåsigt.
10 sekundmeter är tufft.
Ibland känns det som jag står still.
Många passerar mig jag försöker att inte bry mig.
Men det är så svårt.
Chris macca säger att man ska tycka om när det suger och går tungt.
Liksom omfamna det som är jobbigt.
Jag upprepar högt hans visdomsord för mig själv.
Vid 6,5 mil börjar jag känna att kroppen vill mer.
Varför inte trycka på?
Så jag köttar i lite mer varje tramptag lite mer vilja.
Jag tar in på dom som kört hårt i början.
När jag just börjar få slut på gel och vätska svänger jag in i stan.
Dags för löpning 4 varv på en mysig skogsbana som även passerar gångstråk.
Första varvet känns tungt.
Ligger bakom en tjej som jag lyckas ta på cyklingen.
Jag kan inte bestämma om jag ska passera henne eller stanna och bli dragen.
Mycket mentalt här.
Till slut sker det naturligt. Hon är på väg att springa fel.
Hon blir tillrättavisad och jag passerar men hon hänger kvar.
Jag tänker om vi ska slå följe är det väl på sin plats att jag säger något.
Så börjar en otroligt trevlig springtur med samtal om träningsupplägg, Ironman Kalmar,triathlon tips.
Tiden gå mycket fortare om man har någon att dela den med.
Vi plockar även dom som gått ut för tufft och tvingas gå.
För mig känns det lite som ett mysigt morgonpass.
Jag skulle nog kunnat öka lite kanske.
Men jag skippar det.
Jag väljer trevligt sällskap före hundradelar på en tid som förhoppningsvis ska slås sen.
Vi håller ett stadigt 5:30-5.45 tempo.
Sista varvet går lite lugnare.
Mitt mål är under 6 timmar.
Jag tillsammans med min nya löparvän passerar mållinjen på 5,56.
Det är jag otrolig nöjd med.
Det är klart.
Det känns som vanligt tomt att gå i mål.
Är det färdigt nu?
Vad som beslutades på löpningen i alla fall var att det blir Kalmar nästa år.
Inte Nice.
Tjejen jag sprang med var nämligen från Kalmar triathlon klubb.
Hon tyckte att för en första Ironman så är Kalmar en bra bana.
Det litar jag på.
Vi ses i Kalmar nästa år.
Tack till min familj som hejade fram mej och gav mig det stöd jag behövde för att klara detta!!
Ni är bäst!
God natt.
